Middagen är nu avklarad, proppmätt blev man idag också. Sällskapet var ganska tystlåten av sig men det är förstårligt varför han är tyst av sig. Jag är bara glad över att man kan umgås ibland. Du kanske tycker att jag är sur och grinig på dig hela tiden men så är det inte, jag får bara inte den tiden för mig själv som jag behöver. Mina vänner vet jag att oavsett hur jag gör kommer dom finnas här, men som sagt jag klarar mig inte utan dom. Just nu är det dom som får mig att stå på mina egna ben. Det låter fel, jag vet. Men så är det. Min mobil är inte mitt allt som du själv skrev på din blogg, det är bara så att jag vill veta vad dom gör eller hade tänkt att göra, för jag vet att jag ska vara med dom efter jag har träffat dig. Du om någon vet att rätt som det är kan dom vara halvvägs upp till Gävle! Du får den tiden av mig som jag klarar av, det är rätt tungt för mig att träffa dig när det är som det är. Jag har sagt själv till dig att ta steget vidare OCH jag vet att du någon dag kommer göra det och hitta en annan, en annan som kanske är bättre än mig som du slipper bråka med nästan varje dag eller höra allt klagande på dig. Eller när du är på krogen att jag inte vill att du ska dricka allt du ville, jag vill bara ditt bästa eller jag ville vårat bästa. Jonathan, jag klarar inte av detta just nu! Allt har bara blivit pannkaka, du fick chans på chans men inget ändrades och här står man nu alldeles själv. Du fick dina chanser, jag vet att jag bara stack men vafan skulle jag göra?! Jag orkade verkligen inge mer, min kopp var full för länge sen och den måste tömmas.
Det va det egentligen jag hade att säga.

Peace!