Detta inlägg kommer bli väldigt nere, hatiskt och deppigt. Sluta läs om ni inte vill läsa detta.

Länge, länge har jag känt denna känsla. Tyvärr vet jag bara inte hur jag ska få bort den (?). Min vardag har jag byggt upp på denna känsla. Sådär lagom jobbigt, men så är det.. Dom som tror att det har något med Jonathan och göra så är det fel. Men ibland hoppas jag på att det är något med honom så man kan ändra på detta. Sömnlösa nätter kommer ibland när jag ligger och försöker lista ut VAD som gör att jag är som jag är och mår som jag gör. Det kanske inte syns så bra utåt men jag känner det inom mig att det är något som spökar. Jag kanske börjar bli vuxen? Det spelar ingen roll vem eller hur mycket jag får prata ur mig, det fungerar inte!
Allt finns inom mig, jag spricker av ilska. Många gånger får oskyldiga stå som en vägg när jag spricker. Inte okej! Jag verkligen hatar när det väl kommer. Inget jag kan rå för.



Mina "problem" eller vad man ska kalla det?! Kom när det började bli kallt, regnade och mörkt. Man kan gått och väl säga på hösten. Sen dess har det bara varit kallt och jävligt ute! Är så less..
Det kan vara detta som gör så att jag mår som jag gör också. Men det är ingen som vet. Inte ens jag!?

Tack och hej!