Jag vill inte, men jag kanske är så tvungen för att jag själv ska må bra. Men jag vet inte?! Det är ett ganska stort steg. Min instinkt säger gå men tveken kommer hack i häl och stannar upp mig. Tänk om allt blir fel, jag vågar inte chansa. Kalla mig feg, men jag vet faktiskt inte om jag vågar..
Min trygghet är nästan förflyttad. Känner mig bort blåst, glömd och förlorad. Jag vill kunna le, le för att jag vill inte för att jag måste se glad ut.